Förlossningen
Lördagen den 28 juni var det skandinavisk fotbollsturnering i Corte Madera.
Jag och mamma satt i solen hela dagen och tittade på när Conny var målvakt för det svenska laget.
Mia och Jon var också där. Det var en skön dag och det blåste lite så det var inte för varmt. Mycket skönare än dagarna tidigare i veckan då det var 40 garder och stekhett. Inte lätt när man är höggravid. Jag fick lägga mig i ett kallt bad för att inte få värme slag. Att sova var inte lätt med magen och det blev inte lättare av värmen, vi fick köpa en fläkt!

Tillbaka till lördagen den 28 juni. Eftersom det inte var så varmt och lite disigt så hade jag inte mycket solskyddsfaktor på mig. Vilket ledde till grisröda armar, händer och ben! Jag såg inte klok ut. Mamma blev också lite röd, likaså Conny men jag såg värst ut.
När turneringen var klar, Sverige kom sist! Norge vann, Danmark tvåa och sen kom Sverige, så åkte vi hem och åt. Det sista Jon sa var, "Jag tror det händer ikväll", man kan ju hoppas tyckte jag.
När vi ätit satte vi på filmen Livvakterna. Under filmen kände jag som små värkar men tänkte inte så mycket på det eftersom jag haft det lite det sista. Men efter en stund så började de komma lite mer regelbundet var tionde minut ungefär. Jag sa inget för det kunde lika gärna vara livmodern som övade och sen la av igen. Innan vi gick och lade oss vid 1 tiden sa jag till mamma och Conny att det höll på lite och vi skojade om att hoppas att det startar vid 9 imorgon bitti så vi får sova ut.
Vi gick och lade oss. Efter 10 minuter max, kände jag hur det rann lite mellan benen. Jag flög upp och sa till Conny att antingen har jag kissat på mig eller så har vattnet gått. Upp på toa för att se vad det var.
Det var vattnet!! Det rann en liten stilla bäck inte som en flodvåg. Jag fick gå runt med handduk och ibland kom det lite mer vatten i större flod. Jaha då skulle det bli en liten bebis den 29 juni, vår första bröllopsdag, vilken present! Vi bestämde oss för att ringa förlossningen, jag hade samma värkar ungefär var 10 min och det kändes som mensvärk ungefär. På förlossningen sa de att jag kunde vänta med att komma in om jag ville tills värkarna blev tätare var 3-5 min ungefär. Jag bestämde mig för att stanna hemma. Det är ju skönare. Jag hoppade in i duschen en stund. Det var skönt och det gjorde inte speciellt ont. Efter bara en liten stund så kom värkarna med 2 minuters mellanrum. Conny och mamma tyckte att det var dags att åka in men jag kände att nej, jag har ju inte så ont jag vill stanna hemma, men Conny ville ringa och fråga i alla fall och det gjorde han. På sjukhuset tyckte de också att jag skulle komma in nu när värkarna kom så tätt. Jaja, det var ju bara att åka då. Vi ringde hem till Sverige och berättade att det var dags att åka in. Jag stoppade i en binda i trosan för det läckte fortfarande vatten.
Vi fick gå via akuten på sjukhuset för det är det enda som är öppet under natten. Klockan var ungefär 2.30 när vi anlände. Sköterskan där undrade om jag kunde vänta en stund innan hon skulle följa mig upp till förlossningen. Inga problem tyckte jag, värkarna kom fortfarande varannan minut men det gjorde inte speciellt ont. När hon hade tagit hand om en patient så var det dags att åka upp. De tog fram en rullstol som jag skulle åka i. Nej, sa jag, jag kan gå. Men nehej, det fick jag inte, policyn var att åka rullstol upp. Jag vet fortfarande inte varför.

När vi kom upp så tog en manlig sköterska hand om mig. Vi gick in i ett "triage" rum som det heter där de kollar hur öppen man är m.m. Först använde han en liten papperssticka för att se om det var vattnet som hade gått. Om stickan blev blå så hade det det. Den blev mörkblå. Sen undersökte han mig och jag var bara 1.5 cm öppen men livmodershalsen var helt uttunnad. Antagligen pga att den var så kort innan.
Efter det fick jag ligga inne på det rummet i 20 minuter så de kunde följa min värk kurva. När han kom in sa han, de kommer ganska ofta va, fortfarande varannan minut.
Han föreslog att jag skulle upp och gå lite. Inte mig emot, det gjorde lite ondare nu men inte så farligt och jag tyckte det var skönare att vara uppe och gå. Först fick jag ta på mig sjukhusets "fina" kläder.
Vi gick lite i korridoren, jag hade med mig en Mp3 spelare med musik som jag hade förberett tidigare, Enya, lugn och bra musik. Under tiden vi gick gjorde det ondare och ondare. Efter 40 minuter gjorde det ganska ont och jag tyckte det började bli lite jobbigt. Jag frågade sköterskan om man ville ha något för att döva smärtan lite kunde man få det snart då. Jag kände att det tryckte på ganska rejält.
Han tyckte jag skulle gå in och kolla mig igen. På 40 min hade jag öppnats till 4 cm. Jaa, detta går ju ganska fort tänkte jag men nu gjorde det rejält ont. De tog in mig på mitt rum. Det var stort med soffa och bord samt en utdragen fåtölj för Conny att vila på om han ville. Nu VILLE jag ha något mot smärtan. Jag hade bestämt mig för innan att ville jag ha bedövning så skulle jag ta det. Hade jag vetat att det skulle ta 2 timmar till så hade jag klarat det men eftersom jag inte visste och det kunde lika gärna ta 10 timmar till så kände jag att jag ville ha bedövning. Det bestämdes för epidural. Sköterskan kom in med en påse med dropp som jag skulle ta först innan de kunde sätta bedövningen. Då skönk mitt mod, nej en hel påse med dropp!!! Det går fort lugnade han mig med. Klockan var nu 4 ungefär. Vid halv fem tiden kom frälsaren, narkos läkaren! Han var en trevlig man. De ville att jag skulle sitta ner. Vilket jag inte gillade. Det skönaste för mig var att stå och gunga under värkarna som kom varje minut nu och varade en minut så jag fick nästan ingen vila emellan. Jag kommer ihåg att jag sa till Conny, nej, nej, nej inte nu igen.
Han stod och stöttade mig hela tiden, det var bara att andas på. Jag fick sätta mig på sängen och sköterskan satt bredvid mig och höll mig i handen. Conny satte sig i soffan lite längre bort, så vi inte skulle riskera att han skulle svimma, nålar är inte hans starka sida. Men han hade visst t.o.m tittat och det var inga problem. Jag satt och andades på under hela tiden. Sköterskan undrade om jag andades på grund av en värk eller nålen i ryggen, inget sa jag, jag bara andas för att koncentrera mig, ja det är bra sa han.
Det gick ganska snabbt att lägga bedövningen, ca 10 min, och inte långt där efter började den hjälpa.
Epiduralen var alldeles perfekt, jag kände fortfarande varje värk men den tog bort den värsta smärtan så jag kunde fungera som vanligt. Vi tyckte att det var dags att vila lite, klockan var nu 5. Conny bäddade till sig i fåtöljen som kors i taket var tillräckligt lång för hans långa 190 cm. Conny somnade och jag låg och vilade en stund. Jag kände ju varje värk så jag kunde inte somna men det var skönt att slappna av och samla krafter. Det jobbiga var den maskin som mätte mitt blodtryck var tionde minut. Jag hade visst lite högt blodtryck så då började den pipa var tionde minut! Ganska så irriterande. Jag fick ringa på någon varje gång så de kunde stänga av den.
Vid 7 tiden var det dags för min manliga sköterska att gå hem och en kvinnlig tog över. Hon var också väldigt trevlig. Då var det dags för mig att få en kateter insatt eftersom jag inte kunde gå på toa själv med bedövningsställningen. Det var lite krångligt och tog lite tid. Det var också obehagligt eftersom jag inte var helt bedövad. Den skavde och störde mig under resten av förlossningen.
Vid åtta tiden var det dags för doktorn att komma och kolla mig. Min doktor som jag haft under hela graviditeten hade inte jour denna helgen. De ringde efter honom ändå för han brukar komma även om han är ledig om han kan. Tyvärr så kunde han inte denna dag så jag fick hans partner Doktor Galland. Också han en väldigt trevlig man. Jag var 10 cm öppen ungefär. Wow det här går ganska snabbt ändå tänkte jag. Barnet låg inte riktigt ända nere på plats så han sa att antingen kunde jag hjälpa till genom att krysta eller så kunde jag vänta en stund och låta värkarna göra sitt arbete. Jag valde det sista, jag tänkte att då blir det mindre jobb för mig.
Strax efter 9, en timme senare kom han in och kollade, inget hade hänt. Barnet hade inte sjunkit riktigt på plats ännu. Jag valde då att krysta för att hjälpa till. Varje värk kändes fortfarande och det tryckte på ganska bra. Jag kände att när jag börja krysta nu så kommer jag att skita på mig. Usch vad jobbigt! Det gjorde att jag inte ville. Min sköterska var så trevlig och snäll dock och sa att det händer alla, det är ingen fara, Ok, vi kör väl då. Självklart så hände det men hon var så gullig och gick och torkade hela tiden.
Hon var inne hos oss hela tiden och var med och hjälpte och stöttade. Jag prövade med att ställa mig på knä för att ge gravitationen en chans. Då slutade värkarna!? Väldigt skumt när jag vände på mig och la mig på sidan så satte det igång igen. Jag krystade och krystade varannan minut vid varje värk men inget hände direkt! Jag blev tröttare och tröttare. Jag vet att jag somnade till emellan varje värk och krystning för jag var helt slut. Detta är lite som i en dvala för mig. Smärtan var ok men tröttheten...
Conny gick visst ut efter ett tag och pratade med sköterskan och sa att jag var så trött att jag nog inte skulle orka så mycket mer. Klockan var då 11.15 ungefär. Detta har han berättat för mig för jag märkte inget av det, jag sov och var i dvala av trötthet.
Doktorn kom då in och sa "Let's have a baby!" Han sa till mig att sätta mig upp lite mer. Nej det går inte sa jag för det tryckte på rejält nu. Men gjorde som han sa. Jag bad att få en spegel så jag kunde se vad som pågick därnere. Jag såg huvudet. Vilket var en riktig sporre att nu så var det inte långt kvar. Jag krystade och doktorn hjälpte till och masserade så barnets huvud lättare skulle komma ut. Jag tog i allt vad jag hade. Vilket var mest på vilja efter de tre timmars krystande jag gjort. Det kändes som om jag sprungit tre maraton på raken. Jag vet inte hur många gånger jag krystade. 7 ggr kanske så kom huvudet ut. Doktorn sa åt mig att vänta så jag inte skulle spricka så mycket. Sen var det dags igen två krystningar och sen kom den lilla bebisen ut, klockan var 12.04 den 29 juni. Doktorn lyfte upp honom på magen direkt och visade oss könet, en liten pojke!!!!
Vilken lycka det var och lättnad efter allt arbete. Nemo låg på min mage och Conny klippte navelsträngen.
Medans vi bekantade oss med vår lille son bedövade och sydde doktorn mig.

Vi ringde mamma och sa att hon blivit mormor till Nemo Anders Svensson.
Eftersom vi inte kunde ringa till Sverige från den telefon vi hade på sjukhuset så gjorde mamma det.
Mia hade också ringt och det bestämdes att de skulle komma upp så snabbt det kunde.
Vid 1 tiden kom mamma, Mia och Jon. Conny och Jon tog en whiskey och gick ut och rökte cigarr. Jag fick en massa god mat men på nåt sätt så hade jag svårt att få ner något fast jag borde vara jätte hungrig.
De undrade om jag kunde gå på toaletten själv och jag sa att jag skulle försöka. Det gick över förväntan, inga problem och inte gjorde det ont, skönt!

När vi varit inne i förlossnings salen i ca 2 timmar och barnläkaren hade konstaterat 9 i apgar testet och en fullt frisk pojke så fick vi flytta oss till det rum vi skulle bo i 2 nätter på sjukhuset. Då var de framme med rullstol igen! Jag sa nej, jag kan gå. Det var skönt att få röra på sig. Vi installerade oss i vårt rum med säng till mig, utdragbar fåtölj till Conny. TV, dusch, toalett och kyl och frys.
Vår vistelse på sjukhuset var jätte bra. Alla var duktiga och trevliga och ingen stress.
Tisdagen den 1 juli åkte vi hem för första gången som föräldrar med vår underbara son.
Linda Svensson